Förbannelsen åsheden

Det fanns några anmärkningsvärda artiklar från intervjun med Holmer i Dagens-Nigeter, och några år senare bidrog Osheden med sitt intervjumaterial till Riksarkivet. Där har det varit orört hela året sedan dess. Hon hoppade över ett kvarts sekel innan hon bestämde sig för att gå igenom materialet igen. Hon genomförde ytterligare intervjuer och ny forskning. Resultatet är en förbannelse, en berättelse om hans Holmers öde, om inbördeskriget i utredningen och medias roll.

Det är ett ödesfyllt drama som utspelar sig kring Holmers envisa personlighet, Om åklagarens passivitet och på vägen som Holmener ville utreda.

Spåret kretsade kring den militanta kurdiska PKK-befrielserörelsen, som hade en grupp anhängare i Sverige. Ett antal defekter i rörelse och avlyssnade telefonsamtal väckte hans misstankar. Men hur undersöker du en grupp där ingen vill prata? Kring denna fråga förvandlades motsägelserna till ett fullvärdigt krig mellan polischefen och åklagarna. Bokens huvudperson är Hans Holman.

Vi måste följa hur han tänkte, resonerade och agerade. Vi får veta varför han fick skulden för allt som gick fel i Palm-utredningen. Steppe, berg, män till häst, kvinnor i blommiga kjolar, små barn med ännu mindre barn på ryggen, melismatisk musik, en obeveklig kultur av skam och turkiskt förtryck. Min svärm för en Kurd har nu landat i ett dagligt förhållande i en stor fet och komplicerad kurdisk familj.

Sju dagar efter mordet på Olof Palme började DN-journalisten Ann-Marie Åsheden följa mordutredningen på nära håll.

På ett sätt kan jag tacka Hans Holmer för det. Hans besatthet av PKK-spåret bidrog till att jag ansökte om detta dubbla sårbara land och människor som sa att bergen var deras enda vänner. Även om Holmer försökte framställa honom som PKK och inte kurderna, tenderade de att falla in i en annan. Du fick just reda på att det fanns något kurdiskt i allmänhet.

Ann-Marie Åshedens bok om Palmeutredningen, Förbannelsen, hann knappt komma ut innan förlaget såg sig tvunget att dra in den.

Journalister försummades också. I den mån har Anne-Marie Osheden rätt när hon beskriver medias beslut om Holmer i sin bok. Hon intervjuade honom i ungefär en timme varje dag. Det blev en överenskommelse mellan henne, honom och redaktören-under Kristina Jutterströms gång. Osheden kommer inte att informera Jutterström om vad Holmer sagt. Han hade rätt till stroke och inflytande under publiceringen.

Metoden har ifrågasatts kraftigt. Efter Holmers avgång publicerades en serie av Eshedens artiklar under hans första tre månader, det vill säga när han ännu inte hade förlorat på PKK-banan. Resten av materialet blockerades i en bankdeposition. Anne-Marie är chockad. Foto: Foto: Hans Alm presenterar nu Aschaden Holmers berättelse med motiveringen att han behandlades orättvist och hon fördömde.

Det var som om hon själv hade varit inlåst i denna bankunion ända sedan hon var, och hade tagit Hans spöke från graven för en hög sväng.